Jag gick på gatan med en klump i magen. Jag hoppades, utan att jag ville det. Vad kunde ha förändrats, till det bättre i alla fall? Antagligen skulle alla hata mig ännu mer det här året. Jag, missfostret med det toviga, fula håret. Jag som knappt hade sagt ett ord i skolan på ett år. Jag, fosterfamiljsbarnet! Om bara inte Leah skulle svikit mig sådär efter förra sommaren. Men det kanske inte var så konstigt, jag var ju trots allt helt misslyckad. Jaja, bara de kunde sluta kommentera allt jag gjorde så kunde jag väl härda ut. Ett år kan väl inte vara så farligt. Det är bättre att vara luft än hela skolans hackkyckling. Det passar mig bra. Lunchen kan bli värre. Då måste jag ju ha någonstans att sitta. Men Inga-Britt, mattanten brukar vara ganska snäll, hon låter mig sitta på toan och äta.

Nu var jag nästan framme. Den hotfulla byggnaden reste sig framför mig och väckte gamla minnen till liv. Klumpen i magen växte sig större, och jag började få svårt att andas.

Skulle jag inte klara första dagen ens? ”Skärp dig nu” sa jag till mig själv, tog ett djupt andetag och fortsatte in. Där inne var det fullt av folk som strömmade fram i korridorerna. Eftersom jag hade hoppat över skolstarten igår så visste jag inte i vilket klassrum vi skulle ha. Jag insåg att det kanske inte var så smart, för nu var jag ju tvungen att fråga någon om hjälp.

Plötsligt fick jag syn på Leah och hennes gäng som följde med i strömmen av människor.

Jag kunde kanske följa efter dem så slapp jag säga något.

Så jag anslöt mig till strömmen och följde efter dem. Jag höll mig lite på avstånd så att dom inte skulle märka mig. Det fungerade ganska bra för jag hittade till klassrummet. Det visade sig vara vårat gamla klassrum och jag sjönk lättat ner på min plats längst bak.

Leah satte sig så långt bort från mig som det bara gick. Sen kom resten av klassen in och bänkarna fylldes. Alla utom den bänken bredvid mig. Men det var bara bra, då fick jag vara ifred.

Lektionen skulle precis börja och våran nya klassföreståndare skyndade sig in i rummet med andan i halsen. ”Hej jag heter Milla och jag ska vara eran klassföreståndare i år” Flämtade hon andfått. ”Och välkomna till nian förresten”. Milla hade grått permanentat hår som nådde henne till axlarna. Det rynkiga ansiktet pryddes med ett par stålbågade glasögon, och innanför dem kunde man skymta hennes bruna pigga ögon. Hon såg ut precis som en vanlig skolfröken. En som försöker skämta hela tiden men inget lyckas. Jag undrade hur hon skulle klara våran klass, som alltid hade varit en pratsam och bråkig sådan. Till och med jag hade varit sådan en gång i livet men det var innan ”det” hände. Innan Leah bestämde sig för att stöta ut mig, sin bästa kompis. Sen dess hade allt gått ner, ner, ner och nu fruktade jag att jag skulle nå botten snart. Kanske var det bara bra..

Jag avbröts i mina funderingar av Milla, som kvittrade; ”Detta året så ska en ny tjej börja här” Samtidigt som hon sade det, öppnades dörren  och in kom en lång tjej. Hennes hår var blont och räckte henne till midjan. Hon gick tyst, ja nästan ljudlöst fram till katedern och hälsade artigt på Milla. ”Ja, här är hon ju” utropade Milla förtjust. ”Du kanske kan berätta lite om dig själv?”

Den nya tjejen tittade blygt ut på klassen. Leah och saga, sneglade på varandra. De hade tydligen inte bestämt sig vad de skulle tycka om henne.

”Jag heter Adele. Jag har aldrig gått i en skola förut så det ska bli väldigt spännande.”

”Åh, vad spännande!” sade Milla ”Jag är säker på att du kommer få många nya kompisar här, vi har ju en sån go klass!”

Ha! Visst att våran klass var ”go” som hon sade. Leah, Saga och Mickan