”Välkommen till Niagara!” Sa Adele och visade med en inbjudande gest mot huset framför oss.

Skulle jag gå eller? Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till för jag hade ingen aning om varför vi var här. Men Adele började gå längs den smala grusvägen mot det stora huset så jag följde efter.

”Var exakt är vi…? Och varför i hela friden är vi här!?” Skrek jag ut i luften, jag kunde inte hålla mig längre.

”Jo du, du ska snart få veta det, men jag får inte berätta själv det är bara presidenten som får det. För att inget ska komma ut, du vet.”

”öh, okej. Så… är det dit vi är på väg nu då?” Sade jag och tittade än en gång på det stora vita (jag som vita huset) huset som nu låg några hundra meter bort. Det påminde faktiskt en del om vita huset. I alla fall nu när jag visste att det bodde en president där.

Adele nickade som svar på sin fråga, och sen sade hon; ” Sen ska vi försöka hitta ett hus till dig, eller du kan bo hos oss till att börja med, om du vill förstås.”

”Va? ska jag flytta hit? Det visste jag inte”

”Nä men det ska du. Om du vill alltså.” Hon satte en hand framför munnen som om hon hade sagt för mycket. Sen tillade hon, ”Men mer kan jag inte säga, du vet tystnadsplikten.”

Jag kom på mig själv att stirra på henne med öppen mun och stängde den generat. Vi fortsatte gå under tystnad, men min hjärna arbeta på fullvarv.

 Flytta hit? Gärna för mig, jag gladdes över tanken att få slippa Janinas och Helenes tortyr, och Leahs också för den delen. Fast det här var ju en annan värld vad jag hade förstått. Men vadå annan värld. Jag hade levt nästan 15 år på den här jorden och jag hade inte sett så mycket som en skymt av ”Niagara”. Tills nu då, nu var jag ju i den!