Jag gick på gatan med en klump i magen. Jag hoppades, utan att jag ville det. Vad kunde ha förändrats, till det bättre i alla fall? Antagligen skulle alla hata mig ännu mer det här året. Jag, missfostret med det toviga, fula håret. Jag som knappt hade sagt ett ord i skolan på ett år. Jag, fosterfamiljsbarnet! Om bara inte Leah skulle svikit mig sådär efter förra sommaren. Men det kanske inte var så konstigt, jag var ju trots allt helt misslyckad. Jaja, bara de kunde sluta kommentera allt jag gjorde så kunde jag väl härda ut. Ett år kan väl inte vara så farligt. Det är bättre att vara luft än hela skolans hackkyckling. Det passar mig bra. Lunchen kan bli värre. Då måste jag ju ha någonstans att sitta. Men Inga-Britt, mattanten brukar vara ganska snäll, hon låter mig sitta på toan och äta.

Nu var jag nästan framme. Den hotfulla byggnaden reste sig framför mig och väckte gamla minnen till liv. Klumpen i magen växte sig större, och jag började få svårt att andas.

Skulle jag inte klara första dagen ens? ”Skärp dig nu” sa jag till mig själv, tog ett djupt andetag och fortsatte in. Där inne var det fullt av folk som strömmade fram i korridorerna. Eftersom jag hade hoppat över skolstarten igår så visste jag inte i vilket klassrum vi skulle ha. Jag insåg att det kanske inte var så smart, för nu var jag ju tvungen att fråga någon om hjälp.

Plötsligt fick jag syn på Leah och hennes gäng som följde med i strömmen av människor.

Jag kunde kanske följa efter dem så slapp jag säga något.

Så jag anslöt mig till strömmen och följde efter dem. Jag höll mig lite på avstånd så att dom inte skulle märka mig. Det fungerade ganska bra för jag hittade till klassrummet. Det visade sig vara vårat gamla klassrum och jag sjönk lättat ner på min plats längst bak.

Leah satte sig så långt bort från mig som det bara gick. Sen kom resten av klassen in och bänkarna fylldes. Alla utom den bänken bredvid mig. Men det var bara bra, då fick jag vara ifred.

Lektionen skulle precis börja och våran nya klassföreståndare skyndade sig in i rummet med andan i halsen. ”Hej jag heter Milla och jag ska vara eran klassföreståndare i år” Flämtade hon andfått. ”Och välkomna till nian förresten”. Milla hade grått permanentat hår som nådde henne till axlarna. Det rynkiga ansiktet pryddes med ett par stålbågade glasögon, och innanför dem kunde man skymta hennes bruna pigga ögon. Hon såg ut precis som en vanlig skolfröken. En som försöker skämta hela tiden men inget lyckas. Jag undrade hur hon skulle klara våran klass, som alltid hade varit en pratsam och bråkig sådan. Till och med jag hade varit sådan en gång i livet men det var innan ”det” hände. Innan Leah bestämde sig för att stöta ut mig, sin bästa kompis. Sen dess hade allt gått ner, ner, ner och nu fruktade jag att jag skulle nå botten snart. Kanske var det bara bra..

Jag avbröts i mina funderingar av Milla, som kvittrade; ”Detta året så ska en ny tjej börja här” Samtidigt som hon sade det, öppnades dörren  och in kom en lång tjej. Hennes hår var blont och räckte henne till midjan. Hon gick tyst, ja nästan ljudlöst fram till katedern och hälsade artigt på Milla. ”Ja, här är hon ju” utropade Milla förtjust. ”Du kanske kan berätta lite om dig själv?”

Den nya tjejen tittade ut på klassen. Hon såg väldigt självsäker ut, men inte den sorts självsäkerhet som Leah utstrålade. Detta var något annat, mer äkta kändes det som. Leah och saga, sneglade på varandra. De hade tydligen inte bestämt sig vad de skulle tycka om henne.

”Jag heter Adele. Jag har aldrig gått i en skola förut så det ska bli väldigt spännande.”

”Åh, vad spännande!” sade Milla ”Jag är säker på att du kommer få många nya kompisar här, vi har ju en sån go klass!”

Ha! Visst att våran klass var ”go” som hon sade. Leah, Saga och Mickan var bitcharna som styrde allting, resten av tjejerna avgudade dem och killarna ska vi inte prata om.

Men Adele log mot Milla och gick mot sin bänk. Sin bänk! Det var ju den bredvid mig! Jag började kallsvettas, vad skulle jag göra? Alla förväntade sig säkert att jag skulle börja prata med henne och välkomna henne till den nya skolan. Adele skred fram genom klassen. Närmare och närmare… skulle jag titta på henne eller skulle jag låtsas som att jag inte såg henne. Om jag,  (mot all förmodan) skulle säga något till henne så skulle antagligen hela klassen skratta.

Adele var framme vid min bänk. Jag stirrade ner i bänken, knöt händerna och spände alla muskler i kroppen. Det enda jag ville var att springa iväg, långt bort. Plötsligt märkte jag att jag låg tryckt mot bänken med händerna över huvudet. ”Nä nu får det vara nog tänkte jag. Hon kommer väl inte slå mig.” Så jag sträckte ut mig lite obesvärat, och när jag tittade upp stod Adele där och tittade på mig. Mina kinder blev blossande röda och jag satte mig hastigt upp. Jag hade, ännu en gång låtit mina inre känslor ta överhanden.

Adele log mot mig. ”Hej” sen satte hon sig ner på stolen. Jag stammade fram ett litet hej jag med, men det lät mer som en hes liten viskning. Jag hade väl vart tyst för länge.

Adele fortsatte att prata lite med mig, frågade vad jag hette och var jag bodde, men jag kunde inte förmå mig att svara. Hela världen snurrade och jag kände hur jag kände hur jag färdades ännu längre ner i mitt mörka hål. Föll handlöst utan att kunna hejda mig.

Varför kunde jag inte prata med henne som normala människor? Varför måste jag vara hela världens missfoster? Alla, precis alla hatar mig. Och mina tankar besannades när Leah vände sig till Adele. ”Du behöver inte anstränga dig, hon pratar typ inte. Hon är lite.. du vet” sa hon och pekade på huvudet. Jag behövde inte se det jag visste det ändå. Alltid var det samma sak.

Jag kände hur allting snurrade och jag försvann i mörkret.

__________________________________________________________________________________________________

Nästa  dag blev sämre, och bättre. Sämre  för att jag fortfarande inte lyckades få fram ett ljud när Adele försökte prata med mig, och bättre för att hon fatiskt försökte prata med mig. Hon var så snäll och trevlig, och jag bara satt där och låtsades som om jag inte hörde. Eller en gång sa jag faktiskt att jag hette Diane. Då log Adele med hela ansiktet och berättade massa om sitt eget namn. Jag satt hela maten och funderade på varför hon var så vänlig mot mig. Leah gjorde allt för att bli hennes vän men hon brydde sig inte om dem. Hon var så självständig, helt annorlunda än alla andra.

På eftermiddagen när vi precis har slutat så ser jag Adele gå hem. Men hon går inte till bussen, eller till villaområdet som nästan alla andra. Hon gick till de gamla lägenhetshusen på andra sidan av staden. Jag undrade varför hon bodde på ett sådant dåligt ställe, hon såg inte fattig ut precis.

Medan jag fortsatte hem, även om jag inte ville kalla det så, så tänkte jag att jag skulle kunna följa efter Adele när hon gick hem. Så kunde jag få reda på lite mer om henne, utan att fråga henne. Så fick det bli, men jag var ju tvungen att komma på en bra anledning att stanna efter skolan.

Min fostermamma Helena är nämligen en riktigt ond varelse, mot mig i alla fall. Man kan väl jämföra henne med en sådan ond styvmor i Disney filmerna. För det är precis sådan hon är. Mig hatar hon, det vore lögn att säga något annat. Och sina egna barn fjäskar hon med som bara den, och de är i sin tur helt blåsta. Hoppas inte dom läser det här men det tror jag inte. Min fosterpappa, Lennart är inte bättre han men han håller mest med Helena och han gör inte så mycket själv.

När jag kom hem hade jag tänkt ut en utmärkt idé som de säkert skulle köpa. Jag öppnade försiktigt dörren. Tittade mig skyggt omkring. Det skulle inte förvåna mig om Janina, min ”syster” stod bakom ett hörn med en stekpanna, redo att slå den i huvudet på mig.

Men jag kunde inte se henne någonstans så jag antog att det var lugnt, för tillfället.

Så jag tog min väska och skyndade mig upp mot de mattbeklädda trapporna mot mitt rum på vinden.

”Vart hade du tänkt att ta vägen?” Jag ryckte till och snubblade till på ett trappsteg innan jag stannade. Jag vände mig om. Där stod Janina i egen hög person. Hon hade, som alltid sitt råttfärgade hår uppsatt i en tofs och på fötterna hade hon de mest fruktansvärda tofflor man kan tänka sig. Dom var knallrosa och oranga. Med stora pärlor på. Usch.

”Hallå jag frågade, vart ska du ta vägen? Hade du tänkt att du kunde gå upp till ditt rum bara så där utan att tvätta, slänga soporna, och diska den gamla servisen.?” Hon hånlog.

Ja visst ja! Det var ju min tur idag. Min tur att göra allting. Som alltid. Det var alltid min tur! Jag hade inte sett någon annan göra någonting här sen jag kom hit. Jag var väl inte deras städerska heller? Jo tydligen svarade jag på min egen fråga.

”Jag just det, men jag  gör det snart, ska bara lämna min väska på rummet.”

”Ha Ha Ha” skrattade Janina. ”Tror du att du kan få allt du vill eller? Du får vara glad att du får bo här.”

”Jaha, nämen åh så trevligt! Vilken förmån att jag får bo hos er! Och jag får ju ALLTID som jag vill annars eller hur!?” Det sade jag förstås inte högt, men jag gjorde mitt bästa för att sända det till hennes hjärna. Uppenbarligen misslyckades jag.

”okej... MEN JAG KANSKE INTE TYCKER DET ÄR SÅ KUL ATT HJÄLPA TILL HELA, HELA TIDEN!!!”

Okej jag sade bara det första högt, men jag tror nog att hon hörde det andra med, för denna gången skrek jag ut det i mina tankar med all min kraft.

Nä, jag skulle nog aldrig få mod nog till att säga något sådant. Det var bara i mina drömmar jag gjorde sådant. Som att putta ut Janina framför en buss tillexempel. Och att slänga Helene nerför ett stup. Det låter lite väl hemskt kanske, men det har varit mina önskedrömmar sen jag flyttade hit, för 5 år sedan.

Så jag kontrollerade mina känslor och gick ner för trappan igen. Jag bar ut den stinkande påsen, jag tvättade allas kläder och jag diskade servisen. Det vanliga. Det brukade vara värre, för varannan dag var jag tvungen att dammsuga hela huset. När jag var klar kom Helene hem. Hon glodde på mig och mumlade någonting om att jag var lat.

Jag gick upp på mitt rum och satte mig vid mitt skrivbord. Det var min älsklingsplats på jorden. Där var det sällan någon som kom in i mitt där, för det orkade väl inte hasa sig upp för den branta trappan.

Jag tittade ut över rummet. Det var mörkt, för inte mycket solljus kunde ta sig in genom den lilla gluggen. Sängen stod längs ena väggen och garderoben och skrivbordet längs den andra. Sen fick det inte plats så mycket mer i det trånga vindsrummet.

Jag tog fram mitt halvfärdiga pussel och försökte samla tankarna en aning. Men allt jag kunde se var mängder av svarta bitar som flöt ihop framför mig. Jag hade köpt ett pussel med ett spöke i en mörk skog på bilden. Nu kom jag på att det kanske inte var så smart. Alla bitarna såg nästan likadana ut. Jag sköt undan pusslet igen och gick och lade mig i sängen, och tog upp min bok istället. En liten pojke med ett ärr i pannan prydde omslaget. Harry Potter, min favoritbok. Jag hade läst böckerna tre gånger men de var lika bra varje gång. Ibland kände jag mig som Harry Potter. Min familj var precis som hans. Det tröstade mig lite, ibland i alla fall.

Jag öppnade boken och började läsa. Kastade mig in bland svart magi och trollstavar.

__________________________________________________________________________________________

”DIANE!! Kommer du inte ner genast så kan du glömma kvällsmaten! Och veckopengen också för den delen!”

Jag öppnade förskräckt ögonen. Vad var klockan? Om det var kvällsmat måste den vara närmare åtta.  Jag måste ha somnat! Jag satte mig upp och gnuggade mina sömndruckna ögon.

”Där rök veckopengen!” Vrålade Helene nerifrån köket.

”Jaaajaaa jag kommer!” skrek jag tillbaka.

Jag sprang ner från trapporna, mot det kycklingdoftande köket.

Senare när jag mätt kom tillbaka upp till mitt rum, var jag jublande glad inombords. Jag hade lyckats övertyga Lennart och Helene att jag var tvungen att stanna kvar i skolan imorgon för att öva på min musikuppgift.

Samuel och Janina hade skickat mig några misstänksamma blickar, men eftersom de inte gick i samma klass som mig så kunde de inte veta vad jag skulle göra.

Men jag var övertygad om att det skulle göra allt de kunde för att ta reda på det. De älskade att sätta dit mig.

Men jag sket i det, i varje fall nu ikväll. Min frihet var så begränsad som en fånges, så lite kunde jag väl unna mig att göra.

Jag gick och lade mig tidigt den kvällen. Och trots min tupplur på eftermiddagen somnade jag efter bara några sidor i boken.

Nästa dag gick jag till skolan i god tid, och efter ett tag kom jag på mig själv att gå med ett leende på läpparna. Så patetiskt egentligen. De enda som var annorlunda idag mot igår var att idag skulle jag följa efter Adele när hon gick hem. Men det andra var precis som vanligt. Glåporden haglade över mig och Leah verkade hatade mig ännu mer nu, när Adele försvarade mig.

När det var lunch gick jag sakta, efter alla andra till matsalen. Saga, Mickan och Leah kastade några hatfulla blickar till mig, och jag stirrade stint ner i marken. Idag var det fiskpudding till lunch, ganska gott tyckte jag men det var nästan en dödsynd att tycka det här. För Leah, Saga och Mickan hatade det och då skulle alla andra också göra det. Men Leah visste att jag gillade det så hon ropade högt så att alla hörde; ”Hörru Diane! Det är din favoriträtt idag! Fiskbajspudding!” Saga och Mickan skrattade högt och sa ”Hon är så sjukt äcklig.” Jag kände hur det vände sig i magen på mig och mina kinder blev brännande heta. Alla ansikten vändes mot mig, och jag kunde höra spridda viskningar och skratt från den nu fullsatta salen. ”Skit i dem, du bryr dig inte om dem, tänkte jag till mig själv. Jag tänkte inte kapitulera nu, när alla såg. Och Leah hade ingen som helst makt över mig. Det var i alla fall vad jag ville. Men när jag darrande fortsatte fram till servringsbordet, kände jag hur tårarna brände innanför ögonlocken. Leah och hennes gäng stod och betraktade mig vid väggen. När jag kom fram till bordet och sträckte mig efter skeden  hörde jag något som visslade i luften. Innan jag han titta upp så kände jag något varmt och klibbigt landa på min axel. Fiskpudding… Jag kunde sjunka genom golvet, så förödmjukad kände jag mig. ”Snälla Gud låt mig dö nu” tänkte jag medan tårarna rullade ner för ansiktet. Leah skrattade  högt. I ögonvrån såg jag något som rörde sig. Jag blinkade. Det var Adele som hade rest sig upp, och gick nu fram till mig. ”Bry dig inte om dem kära du”, sa hon och ledde mig ut från klassrummet. Hon såg fruktansvärt arg ut, mycket värre än Helene brukade göra när jag hade glömt att diska. Hennes ögon sköt blixtar, bokstavligen. Jag hade aldrig sett henne sådan förut. Jag såg att hon försökte samla sig, men hon darrade ändå. ”Förlåt mig, jag är bara lite upprörd, varför gör dom så egentligen? Jag har aldrig varit med om något liknande.” Hon såg lite förvånad ut. ”Då har du inte varit med om mycket, det här var inte det värsta” svarade jag. Hon stirrade förskräckt på mig. Först trodde jag nästan hon skulle svimma men det gjorde hon som tur var inte. ”Nä men nu måste jag gå.” mumlade hon och Skyndade sig iväg. Hon sprang iväg runt hörnet med det blonda håret fläktande runt sig. Jag stod kvar och undrade varför hon hade så bråttom. Torkade tårarna som nu hade slutat rinna och smög iväg till tjejtoaletten.

Där tillbringade jag resten av lunchen. Sittandes på en smutsig toalett och studerade de klotterförsedda väggarna. Här hade åtskilliga par skrivit sina kärleksförklaringar till varandra. Jag utforskade det små inristningarna i väggen där färgen delvis hade vittrat bort. Plötsligt lade jag märke till något som fick min själ att vrida ihop sig i en plötslig smärta. I ett hörn av toaletten fanns den. Inristningen som talade om för mig hur skört det var med vänskap. ”Leah och Diane 4ever” stod det.

Det var då det.

Då hade vi planerat hela våra liv tillsammans. Vi skulle gifta oss samtidigt, och våra barn skulle bli bästisar precis som vi. Men sen hade det oförlåtliga hänt. Jag hade blivit föräldralös, inte bokstavligen förstås, mamma levde ju fortfarande, men hon låg inne på något sjukhus, för alkoholister. Pappa hade jag aldrig träffat. Det hade alltid varit struligt i med mamma, men denna gången sa de att hon inte skulle komma tillbaka. Så jag fick flytta. Som enda barnet var det helt fruktansvärt att bo med helt okända personer på annan ort, långt bort från alla kompisar. Men efter ett och ett halvt år flyttade jag tillbaka, till en ny fosterfamilj som bodde här i Uppsala. Jag kom tillbaka till samma skola, alla gamla kompisar var där, men jag fanns inte för dem. För Leah var jag en helt annan person. Sen hade allt gått nerför, nu klarade jag knappt av att gå till skolan. Det var där jag var nu. Men ändå, när jag tittade på de inristade orden på väggen kändes allt så verkligt. Jag ville gå ut från toan och springa rakt i Leahs famn, berätta allt för henne och sen skulle allt vara som förut igen.

Jag reste mig upp och öppnade försiktigt dörren. Det var tomt där ute och jag smög mig ut, kikade ut genom den andra dörren och gick ut i korridoren. Det slog mig att alla antagligen fortfarande hånskrattade åt mig i matsalen, så jag gick till klassrummet istället.

Leah kom tillbaka först av alla. Hon gick högdraget in genom dörren, men när hon fick se mig sitta i hörnet stannade hon upp och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka, när hennes kompisar inte var där så såg hon inte lika tuff ut. Fast ändå rätt självsäker. Nä, jag saknade henne inte alls kom jag på. Hon var inte den Leah som jag kände. Hon var någon helt annan person. Någon jag aldrig skulle bli vän med! Jag reste mig upp och gick närmare henne. ”jag hatar dig”, mumlade jag medan jag gick ännu närmare. Jag knöt handen. Det här hade jag aldrig trott jag skulle våga. Hon stirrade på mig, och jag kunde nästan ana lite panik bakom stora blågråa ögonen. Hon vände sig om och sprang ut, i nästa sekund kom några fler i klassen in i klassrummet. Jag började skaka, när jag insåg vad jag nästan hade gjort.

 

__________________________________________________________________________________________

Äntligen var skoldagen slut och jag skyndade mig ut genom portarna så att inte Janina skulle se mig. Jag drog mig bort till det sunkiga villaområdet där Adele tydligen bodde.

Allt som hade hänt idag var fruktansvärt, men jag kände mig i alla fall lite lättad. Jag gillade inte Leah och jag ville inte ha tillbaka henne. Men hur skulle jag klara mig, det gjorde ingen skillnad alls egentligen. De skulle fortsätta trakassera mig vad jag än gjorde.

Plötsligt såg jag Adele komma gående från skolan och jag hoppade in i den busken som låg närmast. Det var en taggbuske, ”skitbra Diane, du kunde inte lyckas än enda gång kanske?”

Adele gick snart förbi, hon såg glad ut, inte för att jag fattade varför, vem ville bo här liksom?

När hon var sisådär 50 meter bort smög jag ut från mitt taggiga tillhåll och började gå efter henne. Adele svängde in på en bakgata och jag med. Hon fortsatte framåt, men det fanns ingen dörr där, bara en hög mur. Men Adele bara fortsatte att gå. Jag tänkte skrika till henne att hon inte kunde gå in i väggen för hon skulle skada sig, men då plockade hon upp något från marken. Det såg ut som en pinne. Hon stack in pinnen i väggen, vred om och då, öppnades en liten glugg i muren. Hon gick in, kastade tillbaka pinnen och stängde dörren efter sig.

Jag bara stod och gapade. Jag såg ju tydligt att det inte fanns någon dörr där! Varför i hela friden ville man gömma sitt hem så mycket? Jag kunde bara komma på en vettig förklaring och det var att de var landsflyktingar och var tvungna att gömma sig för myndigheterna. Jag tittade mig omkring, det var helt tomt. Jag övervägde att strunta i det och gå hem, vad hade jag att göra här liksom, men till sist smög jag mig närmare muren. Mina fotsteg ekade i den trånga gränden. Pinnen låg kvar, helt orörlig och jag tänkte att det var värt ett försök i alla fall. Pinnen såg helt vanlig ut och jag petade försiktigt med i muren. Ingenting hände. Jag tryckte in den e en liten spricka, men fortfarande utan resultat. ”Idiotiska dörr, varför öppnas den aldrig”, muttrade jag tyst till mig själv. Tillslut tappade jag tålamodet och började banka på väggen med pinnen. Men väggen stod bara där, helt orörlig och stirrade på mig.

Mycket konfunderad återvände jag hemåt. Jag var så djupt nersjunken i mina tankar att jag inte märkte att Janina kom gående mot mig när jag närmade mig hemmet.

”Var i hela friden kom du ifrån?” Hon stirrade på mig, och sen vände hon sig om för att upplysa sin mamma, den onda Helene att missfostret var hemma.

Jag suckade och stirrade förbi henne, medan jag gick upp för stentrappan och vidare in i huset. Janina ropade något efter mig, men jag orkade inte svara, inte lyssna heller för den delen.

Det hade hänt så mycket den här dagen att jag bara ville lägga mig och sova i min älskade säng. Men det gick inte an, nej här skulle det städas, hela huset var det idag.

Jag gjorde det, och höll god min, men det var inte lätt ska ni veta.

När jag äntligen var klar gick jag upp, satte mig och gjorde min matteläxa, och sen lade jag mig i sängen och läste. Men jag kunde inte koncentrera mig, allt bara snurrade runt mig. Vindsrummet blev suddigt och boken föll ur händerna på mig.

Jag hörde ett avlägset ljud, det lät som om någon pratade med mig. ”Diane, vakna” kunde jag urskilja. Det lät bekant men jag kunde inte riktigt placera var rösten kom ifrån. Plötsligt grep någon tag i mig. Jag tittade förskräckt upp. Där stod Adele och tittade på mig. ”Äntligen vaknade du, din sömntuta, det var lite svårt att få liv i dig.”

Min första tanke var att jag blev otroligt glad att se någon som inte hatade mig, men de ersattes genast mot misstänksamhet. Hon måste ju ha sett mig när jag smög efter henne idag. Och nu har hon kommit för att läxa upp mig. Eller så har dem blivit upptäckta och måste fly, och allt var mitt fel.

”Ehm, asså det var inte meningen…” började jag men Adele avbröt mig genast.

”Vad menar du? Det är väl klart att du var nyfiken. Det skulle väl jag också vara.”

Jag stirrade på henne. ”Men, hände inget då?”

”Vad menar du? Det är klart att det inte gjorde.”

”Nähä…” jag var helt förbluffad. Varför kom hon hit, och varför bodde hon på ett sådant ställe? Det var så mycket jag ville fråga men jag kunde inte få fram ett ord. Men hon verkade förstå. ”Följ med mig så kommer du förstå. Om du vill förstås, du är väl ensam här?”

Jag nickade andlöst.

“Och du vill inte vara ensam väl?”

”Nä… Men Helene då? Och Janina. De kommer döda mig.”

”Äh du behöver väl inte bry dig om dem, eller hur? Hon log ett brett leende och drog upp mig på fötter.

Jag bara glodde idiotiskt på henne. Hon trodde säkert att jag var helt störd. Men vad skulle jag göra, en person som jag knappt kände hade just väckt mig, och skulle nu ta med mig någonstans.

Men visst, vad hade jag att förlora, mitt liv sög ju.

Adele gick fram och öppnade fönstret, den kalla nattluften strömmade in och fläktade mig i ansiktet och jag blev genast lite klarare i huvudet.

”Är du beredd? Håll bara i mig hårt så ska det nog gå bra.” Hon tog min darrande hand och ledde mig till fönsterkarmen.

Sen hände något helt otroligt. Vi lyfte från marken! Jag kände hur vinden tog tag i mina händer och lyfte mig upp, drog mig ut genom fönstret. Paniken steg inom mig. Vad hände, jag började hyperventilera och tittade skräckslaget omkring mig. Vi var högt uppe nu. Susade förbi hustaken med en oroväckande fart, men Adele verkade helt lugn. Jag började ana att hon var galen. Eller, såklart var det jag som var galen. Man kan inte flyga, intalade jag mig själv hela tiden medan jag själv var ett ögonvittne till att man faktiskt kunde det. Vad ska det bli av mig, tänkte jag. Jag är så ensam att jag halliciunerar om vänner som tar med mig på små trevliga resor ovanför stadens hustak. Men det hände ju ändå. Jag fattade ingenting, det kunde ju inte vara en dröm för jag kände nattens kalla vindar fara mot mitt ansikte och mina nakna armar. Det började bli riktigt kallt faktiskt. Jag undrade hur långt vi skulle åka, borde vi inte vara framme snart med tanke på den höga hastigheten. Det behövde jag inte fundera länge på för snart saktade Adele farten och sjönk neråt.

Tillslut landade vi på marken. Trycket blev så hårt att jag föll på marken, men Adele var snabbt där och drog mig upp på fötter igen. ”Det tar ett tag innan man vänjer sig” sade hon och log lite ursäktande.

Jag tittade mig omkring, och upptäckte att vi var i den trånga gränden där hon bodde.

”hur …. Hur gick det här till? Var det ända jag kunde förmå mig att säga.

”Vi flög, såg du väl?”

”jag… jo, det gjorde vi väl.” Jag kunde inte komma på något att säga. Jag hade lust att skrika att det är omöjligt att flyga, men det kändes så stört att göra det nu när vi faktiskt hade gjort det. Istället frågade jag vad vi skulle göra nu, och Adele svarade att jag skulle följa efter henne. ”Precis som du gjorde i eftermiddags, haha”

Jag tittade förläget ner i marken. Det var förstås oerhört dumt att spionera på någon, men jag hade ju aldrig trott att hon skulle märka mig. Adele som verkade förstå mina tankar sa att det inte gjorde något.

Vi gick bort mot stenmuren, Adele låste upp den med pinnen, och en dörr öppnades plötsligt bland stenarna. Hon tecknade åt mig att gå in. Jag kunde inte se någonting innanför dörren. Det var bara mörkt. Vad gör jag här egentligen, sa jag till mig själv och stannade upp lite. Men Adele var precis bakom mig och puttade på min rygg.

Tja, jag har väl inget val tänkte jag och tog ett långt och beslutsamt steg in i mörkret. Adele kom efter och smällde igen dörren efter sig. Vi stod i ett kolmörkt rum, jag kunde inte ens se min hand framför mig. Men jag anade att rummet var ganska litet för det var rätt kvavt där inne. Adele rörde sig inte, och jag kunde känna klaustrofobin komma krypande längs ryggraden. ”Hallå, vart ska vi egentligen” viskade jag till henne med en ynklig röst som inte lät som min egen.

”Jo det ska du snart få se, är du beredd?” Jag nickade, men sen kom jag på att det var väldigt idiotiskt det var ju kolmörkt. ”jaa” sa jag men det lät mer som en hes viskning.

Jag antar att Adele ändå hörde vad jag sa, för en sekund senare hörde jag att hon tryckte på en tänd-knapp på väggen.

Ljuset tändes, borde jag väl skriva men det beskriver inte alls vad som hände. Det var snarare så att solen tändes. För när Adele tryckte ner knappen började solen skina och vi befann oss plötsligt i en stor trädgård. Solen gassade och jag kunde höra fåglar sjunga, antagligen uppifrån de stora träden som bildade en allé runt oss. Gräset var grönt och luktade sommar, man kunde höra bina och humlorna susa runt blommor i regnbågens alla färger. Det var sagolikt vackert, så såg det aldrig ut i Uppsala, inte ens i Helene´s prydliga täppa.

”Välkommen till Niagaria!” Sa Adele och visade med en inbjudande gest mot huset framför oss.

Skulle jag gå eller? Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till för jag hade ingen aning om varför vi var här. Men Adele började gå längs den smala grusvägen mot det stora huset så jag följde efter.

”Var exakt är vi…? Och varför i hela friden är vi här!?” Skrek jag ut i luften, jag kunde inte hålla mig längre.

”Jo du, du ska snart få veta det, men jag får inte berätta själv det är bara presidenten som får det. För att inget ska komma ut, du vet.”

”öh, okej. Så… är det dit vi är på väg nu då?” Sade jag och tittade än en gång på det stora vita (jag som vita huset) huset som nu låg några hundra meter bort. Det påminde faktiskt en del om vita huset. I alla fall nu när jag visste att det bodde en president där.

Adele nickade som svar på sin fråga, och sen sade hon; ” Sen ska vi försöka hitta ett hus till dig, eller du kan bo hos oss till att börja med, om du vill förstås.”

”Va? ska jag flytta hit? Det visste jag inte”

”Nä men det ska du. Om du vill alltså.” Hon satte en hand framför munnen som om hon hade sagt för mycket. Sen tillade hon, ”Men mer kan jag inte säga, du vet tystnadsplikten.”

Jag kom på mig själv att stirra på henne med öppen mun och stängde den generat. Vi fortsatte gå under tystnad, men min hjärna arbeta på fullvarv.

 

Flytta hit? Gärna för mig, jag gladdes över tanken att få slippa Janinas och Helenes tortyr, och Leahs också för den delen. Fast det här var ju en annan värld vad jag hade förstått. Men vadå annan värld. Jag hade levt nästan 15 år på den här jorden och jag hade inte sett så mycket som en skymt av ”Niagaria”. Tills nu då, nu var jag ju i den! Så det betydde alltså att den fanns? Inte visste jag.

 

Vi kom fram till det stora vita huset och gick upp för den vita marmortrappan. Mina steg ekade mellan träden som stod höga i en ring runt huset. Väl uppe möttes vi av en kort fetlagd man med stora yviga mustascher som guppade upp och ner. Han tittade upp(!) på oss och sade till oss med en hurtig röst.

”Presidenten skulle gärna vilja träffa er, fröken Hultgren”. Sen vände han sig till Adele. ”Han är i månrummet”.

Adele nickade och vi gick förbi mannen och vidare in i huset. Entrén som vi kom in i var fylld med guldförsedda pelare. Rakt framför oss bredde ännu en bred trappa ut sig. Även den var i marmor, och skinande ren, så att den glittrade i ljuset från kristallkronorna. Vi gick upp för den och våra steg ekade i det enorma rummet.

Efter ytterligare några trappor befann vi oss högst upp i huset. Adele gick före och visade vägen till en röd dörr i slutet på en lång korridor. ”Här är det,” sade hon. ”Jag vill varna för att han kan ge ett intryck av att vara lite konstig, men innerst inne är han väldigt godhjärtad. Han bodde på mentalsjukhus i den andra världen” tillade hon viskande.

Det lät ju väldigt lugnande, tänkte jag när vi gick i rummet. Det var ett litet trångt rum och Presidenten satt inklämd bakom ett litet skrivbord som såg alldeles för litet ut för honom. Han var inte precis tjock men lång som en flaggstång och ganska biffig. Han såg ut att vara i fyrtioårsåldern men håret höll redan på att bli grått. Han glodde på mig med en genomträngande blick, jag skruvade besvärat på mig och började riva sönder mina nagelband, det gör jag alltid när jag känner mig obekväm i situationen.

Men sedan verkade han fatta vem jag var, och det var tur det för mina fingrar hade börjat blöda, och det sved något förfärligt.

”Aha!” utropade han medan han gjorde en uttrycksfull gest med händerna. ”Här har vi henne, den olyckliga, ensamma Diane. Vår nya invånare!” Han log brett så att jag kunde skymta några gulnande tänder bakom flinet.

Jag sneglade nervöst på Adele. Var det här något trick eller? Skulle de lura mig att flytta hit och sen döda mig och äta upp mig. Det verkade nästan troligt att han skulle kunna göra något sådant, han såg faktiskt lite galen ut. Men Adele såg lugn ut så jag antog att det var helt normalt för en president här att säga sådana konstiga saker. Vad hade han att göra med att jag var olycklig och ensam? Jag började känna mig lite stött, för de verkade som om de tyckte att det var bra att jag var deppig. Innan jag hann fråga varför öppnade presidenten munnen igen.

”Jo, du vill säkert veta varför du är här, kära besökare.”(jag nickade svagt) ”Jag ska börja från början men de kan ta lite tid så det är nog bäst om ni sätter er ner” han pekade på några stora orientaliska kuddar och vi slog oss ner, jag var spänd i förväntan över att äntligen få höra det jag hade undrat så länge.

”Jo som sagt, jag ska ta det från början. Det började med en man som hette Karl Niagaras. Det var långt innan jag föddes, i början av 1800-talet rättare sagt. Karl Niagaras var ingen vanlig person, nej han hade ett ovanligt intresse. Vissa skulle kalla honom honom uppfinnare, men jag tror att det är en underdrift. Ingen har någonsin kunnat mäta sig med honom. Nej, han var storslagen” suckade han och skakade på huvudet som om han inte förstod. “ Men som många alla egensinnade personer blev han utstött. De få vänner han hade lämnade honom. De tyckte väl att de hade viktigare saker att ägna sig åt. Som att tjäna pengar, göra karriär och sånt som alla människor ägnade sig åt. Det var då som industrierna växte fram i Sverige och det var viktigare än någonsin att få jobb då eftersom det blev svårare att vara självförsörjd. Men Karl lyckades aldrig slå igenom som uppfinnare, trots många stora uppfinningar. Visste du tillexempel att det var han som uppfann glödlampan? Nä, det är inte många som tror på det men han hade färdiga ritningar på den redan 1812. Men ingen trodde på honom därför sålda han ritningarna till Thomas Edison, stackars Karl. Pank var han och han bodde i en sjabbig lägenhet i ett av de fattigaste kvarteren i Stockholm. Det sägs också att han var ganska ful, och han gifte sig aldrig. Till sist tröttnade Karl på sitt liv och han bestämde sig för att ta sitt liv.” Jag spärrade upp ögonen, som om de inte var tillräckligt stora redan? “Jag visst är det hemskt”, fortsatte presidenten med medlidande i rösten. “Men lyssna nu, det är inte slut än. När Karl hade gått ut i skogen, fäst sitt rep om halssen och gjort sig redo för att hoppa fick han en snilleblixt. Han skulle flytta, flytta till ett ställe där allt  var perfekt och där alla var jämlika. Och vad var bättre än att uppfinna det stället själv?! Ja visst var det omöjligt”, sade han när han såg mitt ansiktsuttryck. “Men han gjorde det. Ingen vet hur han lyckades, det står inte i hans brev som han lämnade efter sig. Men han berättade mycket annat i det. Det tog honom sju år att uppfinna Niagaria och ytterligare två att bygga ingångarna. Det finns fyrtio stycken utplacerade i olika städer. När Karl äntligen var klar med det flyttade han hit. Sen började det roliga. Han byggde upp allt som vi har här idag, och det ser precis likadant ut nu, eftersom inget kan förfalla här. Förutom oss människor då. Och Karl åkte också tillbaka till sin gamla värld och inbjöd människor som var som han, utstötta, ensamma och olyckliga. Och tja… man skulle väl kunna säga att de levde lyckliga i alla sina dagar.” avslutade han med sitt breda leende.                    Han slog ihop händerna med en belåten min. “Visst är det häftigt?”

Jag kunde inte få fram ett ljud, men han verkade vara ganska van vid det vid det här laget så han väntade inte på svar. Han sade istället, “och nu är ju min fråga om du vill göra som jag, fröken Adele och alla andra som bor här har gjort. Fly från Jorden och flytta till Niagaria!” Han utforskade min blick med små kisande ögon.

Svaret var egentligen självklart, jag hatade ju att bo hos Helene, och flyttade jag skulle jag slippa dem. Jo det skulle ju vara underbart, men kunde jag verkligen lite på det här? En vanlig människa skulle antagligen säga nej. Men jag var ju å andra sidan inte så vanlig. Det kanske var det som var vitsen. Ingen människa som var nöjd med sitt liv på jorden kunde komma hit. Kanske var det så, tänkte jag. Och sen fäste jag min blick på presidenten och sade med hög röst, för att det inte skulle darra. “Jag skulle gärna vilja flytta hit.” Han lyste upp. “Men på ett villkor…” Presidenten såg misstänksam ut. “…Att min mamma får flytta hitt.”  Jag väntade spänt på ett svar, men det verkade inte som om han hade tänkt att svara direkt. Istället tog han fram en liten sak från en låda i skrivbordet. Det såg ut att vara en dator och han fällde upp den och skrev något på tangentbordet. “Mia Lundquist va?” jag nickade. “fängelse… sjukhus… jo det ser perfekt ut! Vi frågar henne i morgon.” Han såg jätteglad ut och tittade på Adele, som nickade åt honom. Sen gick han fram en liten dörr som var inklämd mellan två bokhyllor bakom honom. Han öppnade den och sade, “Välkommen ut till månbalkongen så kan jag visa dig var du ska bo.” Sen knödde han sig ut genom dörren, han fick nästan gå dubbelvikt, så lång var han. Adele puttade på mig bakifrån så jag följde efter.  Månbalkongen sträckte sig runt hela huset, eller snarare taket för vi var på högsta våningen. Det var kväll nu, och solen sänkte sig ner över de böljande kullarna och lämnade hela landskapet i ett guldfärgat ljus. Det var verkligen sagolikt vackert. Gröna kullar och stora bokskogar. En flod ringlade fram mellan kullarna och pryddes av små träbroar. Och så var det byarna. Jag har aldrig sett så söta byar, små stugor med halmtak och rök som ringlade sig upp genom skorstenarna. Vi gick vidare till andra sidan av huset. Där ändrades landskapet och istället för kullar var det nu höga klippor klädda med stora ekar. Även där fanns en flod men den var mindre och kastade sig istället ut för klipporna och neranför bildades små inbjudande sjöar. emellan bergen var det fullt med olika träd, det liknade nästan en regnskog. Jag kunde höra syrsorna ända upp till balkongen.

______________

“Oj, jag har helt glömt bort tiden, det är ju snart morgon där ute” ropade presidenten och vinkade åt oss att komma in. “Det är bäst att du åker tillbaka nu och så flyttar du imorgon efter skolan. Så har du chans att säga adjö till din fosterfamilj menar jag.” Ha! som om de skulle bry sig. Nä jag skulle nog inte säga något till dem, det var bäst så. Det skulle vara rät åt dem om jag helt plötsligt var spårlöst försvunnen.

Så vi gick ner för alla trapporna igen och sen visade Adele mig utgången. Den var inte alls så svår att hitta som den på andra sidan, men det var väl ganska självklart antog jag. Utgången var bara en dörr, den stod mitt i trädgården, som nu var dunkel och träden reflekterade solens sista, röda strålar. Adele öppnade dörren, och vi gick, som det såg ut igenom den. Men när vi kom in så befann vi oss plötsligt i den lilla skrubben, dit vi hade gått in förut. Vi klev ut, och helt plötsligt var vi tillbaka i Uppsala. Här var det natt i stället, och det syntes att morgonen var på väg, för fåglarna hade börjat sjunga, och i öster syntes några ljusa strimmor på himlen. Adele tog än en gång tag i min hand och sen flög vi tillbaka till mitt rum.

“Vi ses, Diane” sade Adele och log. Sen försvann hon bort över hustaken.

Jag hade så mycket att tänka igenom men jag var ändå väldigt trött. Jag undrade om det kunde ha något med klimatet i Niagaria att göra. Sen måste jag ha somnat, för jag minns inget mer.

__________________________________________________________________

Nästa morgon vaknade jag av väckarklockan som tjöt så högt att den måste ha varit på i flera minuter. Jag smällde till den med handen, och den tystnade. Helene var uppenbarligen i köket för det skramlade något fruktansvärt.

jag satte mig upp sängen, men mitt huvud skrek i protest. Det kändes som hjärnan hade förvandlats till en stor, seg lerklump eller något i den stilen. Jag hade väl lagt mig ganska tidigt i går eller?  “DIAAAANE” mina tankar avbröts av Helene`s nasala röst. Jag rev ut några kläder ur garderoben som jag slängde på mig. När jag satt nere vid köksbordet och åt min frukost, började min hjärna klarna lite. Jag kom också ihåg vad jag hade drömt. Om Adele, och något som kallades Nia..någonting. Jag skulle flytta dit kom jag ihåg. Om det ändå vore sant tänkte jag när Janina “råkade” trampa på min fot. Om det ändå vore sant. Det kändes nästan som om det hade hänt på riktigt nu, när jag började minnas drömmen mer och mer. Men bara för att Adele var schyst mot mig var hon väl ingen superhjälte som kom och räddade mig från allt det jordiska eländet. Nä, det lät ganska fånigt.

När jag gick till skolan hade jag fortfarande drömmen i tankarna. Jag tänkte på min mamma också, jag kom ihåg att vi hade pratat om henne. Jag kände ett styng i hjärtat när jag tänkte på henne. Det var så längesen jag träffade henne, och även om jag visste att hon hade svikit mig, när hon började dricka ville jag ändå träffa henne. För mig skulle hon ju alltid vara den mamma som läste godnattsagor för mig på kvällarna, när jag var liten. “Ja, när du var liten ja”, sade jag högt till mig själv. “Nu är du inte liten längre, det är dags att du klarar dig själv.” Det var bara en dröm, intalade jag mig själv.

I klassrummet var allt som vanligt och mina tankar om drömmen började suddas ut mer och mer. Leah hade tydligen inte glömt vad jag hade gjort igår, hon högg sin penna i min hand när hon gick förbi min bänk, utan att titta på mig förstås. Aldrig att hon skulle sänka sig till den nivån. Mina ögon tårades av smärta och, som alltid sorg. Sorg över att vara den utstötta, hatade. Men innan Leah hann förödmjuka mig något mer, inför sina skrattande kompisar öppnades dörren, och Adele gick in. Hennes ögon blixtrade igen, rasande var det minsta man kunde säga om henne. Hon skyndade sig fram till min plats och grep mig i den handen som Leah hade stuckit. “Åh, det här är ju fruktansvärt” skrek hon, med blicken fäst på Leah, som såg märkbart förskräckt ut. Sen vände hon sig till mig igen, och viskade , “Du, Diane. Du har inget emot att vi sticker nu va? Varför ödsla tid på skola när man kan vara I Niagaria?” Hon log snett emot mig.

Mitt sinne klarnade, det var som om jag vaknade ur ytterligare en dröm. Långsamt spred sig lyckan genom mina ådror. Det var ingen dröm. Det var sant, Niagaria fanns. Och hon undrade om jag hade något emot att åka nu. Om jag hade något emot det? Skämtade hon eller!? Jag log brett mot henne och vi sprang skrattande iväg. Bort från klassens förbluffade blickar.

Aldrig mer skulle jag vara den hatade, utstötta, mobbade. Jag skulle vara lycklig!