Flytta hit? Gärna för mig, jag gladdes över tanken att få slippa Janinas och Helenes tortyr, och Leahs också för den delen. Fast det här var ju en annan värld vad jag hade förstått. Men vadå annan värld. Jag hade levt nästan 15 år på den här jorden och jag hade inte sett så mycket som en skymt av ”Niagaria”. Tills nu då, nu var jag ju i den! Så det betydde alltså att den fanns? Inte visste jag.

Vi kom fram till det stora vita huset och gick upp för den vita marmortrappan. Mina steg ekade mellan träden som stod höga i en ring runt huset. Väl uppe möttes vi av en kort fetlagd man med stora yviga mustascher som guppade upp och ner. Han tittade upp(!) på oss och sade till oss med en hurtig röst.

”Presidenten skulle gärna vilja träffa er, fröken Hultgren”. Sen vände han sig till Adele. ”Han är i månrummet”.

Adele nickade och vi gick förbi mannen och vidare in i huset. Entrén som vi kom in i var fylld med guldförsedda pelare. Rakt framför oss bredde ännu en bred trappa ut sig. Även den var i marmor, och skinande ren, så att den glittrade i ljuset från kristallkronorna. Vi gick upp för den och våra steg ekade i det enorma rummet.

Efter ytterligare några trappor befann vi oss högst upp i huset. Adele gick före och visade vägen till en röd dörr i slutet på en lång korridor. ”Här är det,” sade hon. ”Jag vill varna för att han kan ge ett intryck av att vara lite konstig, men innerst inne är han väldigt godhjärtad. Han bodde på mentalsjukhus i den andra världen” tillade hon viskande.