Novell
Kristian var en missförstådd själ. Det hade han varit hela sitt liv. Inte bara missförstådd, utan också missanpassad, missbedömd och miserabel. Han växte upp i en förort, där han fick trängas med andra människor som inte hade någon annanstans att ta vägen. Kristians mamma hade alltid sagt till honom att de skulle flytta därifrån så fort hon fick lite pengar, men efter några år hade Kristian förstått att hon bara ljög. Hans mamma sparade inte ens de få pengar hon tjänade i den lilla matbutiken där hon jobbade deltid. Hon köpte cigaretter för dem. Och Alkohol, mängder av alkohol. Mycket av det var till Kristians pappa också, eftersom han inte hade något jobb utan bara satt ihopsjunken någonstans, stupfull, de flesta dagar i veckan. Om det ens var Kristians pappa. Det hade han egentligen ingen aning om. Det var aldrig någon som pratade om det. Ibland var Kristians mamma och pappa ute och drack på kvällarna. Då fick han vara hemma själv. Första gången det hände hade han varit fyra år gammal. Då hade han legat i sin säng och ropat på sin mamma hela kvällen tills han grät sig till sömns. När han vaknade nästa morgon, låg mamma i sin säng som vanligt, förutom att det stank sprit om henne. Kristian försökte glömma vad som hade hänt. Men det hände igen. Och igen. Och han visste aldrig när, eller om hon skulle komma hem. En gång var hon borta i flera dagar. Då levde han på cornflakes, och varje kväll satt han och stirrade ut genom köksfönstret, sökte förgäves efter en liten rörelse ute på gatan.
Så fort Kristian blev lite äldre, började han också gå ut på gatan. Lärde sig snabbt vad som krävdes för att överleva. Här i gängen fanns det ingen plats för några veklingar, fick han veta. Här gällde det att vara hård, hård som sten. Men Kristian var inte särskilt tuff. Han hade gråtit minst en gång i veckan sen han var liten. Han behövde göra det, för då fick han ur sig all den hopplöshet som fanns inom honom. Så ibland när hans gäng hade varit ute och hängt så var han tvungen att gå in på en offentlig toalett och gråta lite. Han bodde faktiskt på toaletter ibland. Så slapp han gå hem. Men en gång när det hade blivit för mycket för Kristian så sa en tuffing från gänget. ”Hörru du, Kristian det ser nästan ut som om du har gråtit, är det sant?” Nej, Nej det är det inte försäkrade Kristian. Jag har ögoninflammation bara, tillade han nervöst. Men tuffingen skrattade bara. Ett rått skratt som hördes lång väg. ”Ha! Killen har gråtit, hörde ni grabbar? Han grät, en sån vekling!” Spridda hånskratt hördes från gruppen killar som stod och rökte i gränden. Där tog Kristians liv i det gänget slut. Hans rykte blev fläckat, fläckat av tårar. Men Kristian hade lärt sig. Han grät aldrig mer efter det. Han försökte visa att han var tuff nu. Hård som sten i hjärtat. Nä, vadå hjärta förresten? Han hade inget sådant. Men eftersom han var känd som veklingen i staden så blev han aldrig accepterad. Han fick istället hänga med de andra veklingarna, det som av de högre societetsklasserna kallas socialt självmord. Det var kanske inte det bästa man kunde göra om man ville förbättra sitt rykte så han började vara mer och mer för sig själv. Sov under broar, köpte amfetamin av en gammal langare. Var han än gick var det ingen som tog emot honom. Socialen struntade i honom. Hans mamma kunde väl ta hand om honom sa de.
Postat av: @ E-postadress: URL: Kommentera inlägget här: Namn: Kom ihåg mig? URL/Bloggadress: http:// Kommentar: Trackback-URL för detta inlägg: ... @  • Till bloggens startsida Kategorier • Arkiv •